Den slemmiga klumpen
Dagen efter märkte jag och en kamrat, att slemmet
långsamt hade börjat förändras. Jag klämde på det, och plötsligt kom det fram
ett par ben. De darrade, så jag satte strumpor på dem. Efter en vecka hade ”det” växt ut
till en stor ödla. Kammaren blev för trång, och ödlan fick flytta ut under bar himmel. Jag förstod att
det jag forslat hem varit ett ägg från en gammal urtidsödla. Helmer, som jag
kallade honom, växte och växte, men han trivdes inte riktigt hemma. Han verkade
känna sig ensam. En
dag promenerade vi ner till sjön. Då rymde Helmer, plumsade i sjön och var försvunnen.
Jag skall aldrig glömma Helmer, och nästa sommar hoppas jag att han
kommer in till
bryggan och hälsar, när jag gör min dagliga simning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar